Följande novell är skriven med kulturstöd på uppdrag av Region Gävleborg och en del av projektet där kulturarbetare dokumenterar coronavirusets påverkan i litterär form . Läs mer om projektet här.
DE BLÅNANDE BERGEN STÅR KVAR
En novell av Felicia Welander
Vägen gör en krök precis där rastlösheten börjar. Maja hinner svälja hårt några gånger medan bilen girar längs mittfilens linjer, men tillslut får hon tillbaka hjulen i rätt riktning. Oron river i halsen och gör andningen snabb. Hon rotar i handväskan efter den lilla plastasken med läppbalsam, hör Morfar Elofs röst mala i huvudet:
”Du behöver inte den där geggamojan. Det är bara att blanda kåda och honung, det gör läpparna lika mjuka.”
Trots oron ler hon åt minnet; Elof är noga med att inte köpa saker i onödan. Aldrig slösa. Herregud, han skulle bli galen om han visste hur mycket pengar hon har lagt ner på kaffe latte bara under mars. Och han skulle definitivt förmana henne om han visste hur ofta hon tappar bort sitt läppbalsam och köper ett nytt, även om det bara kostar femton kronor. Eller brukade köpa – nu går hon bara till affären om hon absolut måste.
Norr om Stråtjära längs landsväg 83 i höjd med kyrkoruinen, dyker de äntligen upp; bergen. För varje gång hon kör den här vägen är det som om det går att utläsa något nytt bland raderna av böljande horisont. När hon var fem år och satt i baksätet i sina föräldrars gamla Volvo var siluetten en kär symbol för att komma hem. En vägg som slöt sig bakom henne och gjorde att hon kunde luta sig mot bergen i vetskap om att hon var beskyddad, omhuldad, hörde till.
I tonåren var känslan den omvända och hon ville inget hellre än att lämna den melankoli som de skogstäckta väggarna ingav. Fylldes istället av en slags förväntan varje gång hon såg dem bli mindre och mindre i backspegeln.
Nu, när hon inte bara närmar sig sin trettionde födelsedag utan även barndomsbyn för första gången på länge, ger åsynen av hälsingebergen henne en så stark hemlängtan att hon är tvungen att köra in till vägrenen och parkera. Inte bara för att läpparna är torra och hon verkligen behöver hitta det där balsamet, utan också för att utsikten får ångesten i bröstet att lätta för en liten stund. För där ligger bergen precis som vanligt – och den här gången påminner de om morfar Elof. Lika envisa och stadiga, trots att resten av världen är i gungning.
Maja öppnar bildörren och sätter fötterna i asfalten. Med darrande händer får hon äntligen tag i asken och skruvar av locket, drar pekfingret över läpparna och andas ut när smeten gör det enklare att le. Hon smilar mot backspegeln och rynkar samtidigt pannan. Varför tror Anna att just Maja ska kunna förklara allvaret i situationen för morfar, när hon själv inte har lyckats? Men Maja och Elof har alltid haft en speciell relation, kunnat nå varandra på ett särskilt sätt. Förstå utan att prata. Det måste gå.
Maja tar ytterligare några djupa andetag och sträcker ut tungan. Njuter. I stan smakar luften annorlunda, hon vet inte om stockholmarna tänker på det, men hon har gjort det nästan dagligen sedan hon flyttade ner. I storstaden är den mer … tunn och obeveklig, men här smakar den som porlande källvatten och doftar som en jordig rödbeta som precis dragits upp ur trädgårdslandet. Maja kör vidare, fortfarande med rutan nervevad.
Vid travbanan tar hon av och följer vägen mot Freluga. I höjd med Edstuga ler de igen till vänster om henne – bergen som visar sin bästa sida i kvällssolen. De följer henne på avstånd medan hon fortsätter mot Sörbo och svänger höger vid den stora ladan.
Direkt när hon bromsar in vid brevlådorna ser hon dem stå där på gårdsplanen – som maskrosor på en gräsmatta, livskraftiga och stolta framför Hälsingegården: Morfar Elof med sitt breda leende, sin slitna keps och det grå håret som har blivit lite för långt i nacken. Han rynkar näsan och kisar för att kunna se bättre. Bredvid honom står Hilding, den enögde brodern som alltid har ett munspel i fickan och käppen stadigt i handen. Maja får en underlig känsla av att lappen – eller piratögat som han kallar den, satt över det andra ögat förra gången de sågs, men hon vet inte helt säkert. Några steg bakom dem står minstingen Helge, nu åttiotre år och skallig, men både yngre och huvudet kortare än de två andra i syskonskaran. Han sätter tummarna i hängslena. Elof vinkar.
Maja stänger av motorn, kliver ur och hejdar en impuls att genast rusa fram och kasta sig om halsen på dem.
”Hej på er!” ropar hon över de tio meterna som sträcker sig mellan henne och hennes släktingar.
”Välkommen kära du!” ropar Elof och kommer älgandes över gården så att gruset stänker. Han hinner flera meter innan Helge skriker: ”Neeeej!”
Hans båda bröder lyckas stoppa hans framfart genom att dra honom i skjortärmarna.
”Glöm inte säkerhetsavståndet!”, säger Hilding.
”Bäst att göra som Folkhälsomyndigheten rekommenderar”, nickar Helge.
”Äsch, larv”, säger Elof och sliter sig loss och börjar gå mot gästhuset. Han vinkar åt Maja att följa efter. ”Var det mycket trafik?”
”Nej, nästan ingen.”
”Elof, jag har lagt nyckeln i brevlådan”, ropar Hilding och pekar med käppen. ”Du behöver inte följa med henne dit. Det är bäst att du stannar här istället.” Rösten darrar av ansträngningen.
”Sluta nu, jag är inte sjuk, är du?”, säger morfar och pekar på Maja.
”Nej, men …”
”Nä då så, en meter mer eller mindre spelar väl ingen roll. Jag bär väskan. Det är inte mer än rätt.”
”Men kommer du ihåg vad vi pratade om? Att du lovade att vara försiktig? Jag bär själv.”
Morfar muttrar och tar av mot garaget istället. Försvinner in. Hilding skakar på huvudet.
”Jag hoppas verkligen att du kan få honom att ta det här på allvar. Oss lyssnar han inte på i alla fall, det är ett som är säkert.”
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Hon är snäll hon, den ungen”, hör hon Hilding säga när de stapplar vidare upp mot huset. Hon ler svagt. Det var länge sedan någon kallade henne ”ungen”. Ordet smakar sommarlov och bekymmerslöshet.
Elof uppenbarar sig i garageporten med ett paket glass som han hämtat ur frysen. Han lyfter kepsen och kliar sig i huvudet.
”Det blir middag senare, men jag kommer med fika om en stund. Jag har bakat långfranska, jag.”
Maja tar sin väska och fortsätter traktorvägen mot sjön och den röda gäststugan. Trots att hon inte varit där sedan förra sommaren ser det exakt likadant ut som hon minns det. Den höga syrenbersån där hon och pappa brukade bryta pinnar att hänga upp fisken med när de varit nere vid bryggan. Trappräcket som hon hjälpte Elof att måla en gång. Den isblå krukan som mormor placerade i fönstret året innan mammas olycka. Samma år som mormor gick bort.
Redan i ytterdörren slås Maja av doften av brasvärme och hon låter axlarna sjunka ytterligare. Solljuset faller in över furuväggarna. På köksbordet tronar ett fång röda tulpaner och sängen är nybäddad. Hon drar tröjärmen över ansiktet, men gråten går inte att hejda. De senaste veckornas ständiga anspänning har gjort henne trött, så trött. Trött av att ständigt vara på sin vakt för att inte få virus på händerna, trött av att leva i en mardröm där hon inte riktigt förstår vad som händer, av att verkligheten har förändrats så radikalt. Precis som när hon var liten och höll på att vinna i Monopol, men Anna plötsligt ändrade spelreglerna.
Hon drar efter andan när hon kommer på att hon glömt tvätta att händerna och går ut i badrummet. Skrubbar tills fingrarna blir röda, innan hon spolar dem i så pass hett vatten hon står ut med. De små pillerburkarna med vitaminer och tabletter placerar hon på hyllan och försöker samtidigt le mot spegeln. Det var ändå härligt att se de bekanta ansiktena på gårdsplanen nyss. Hon borde hälsat på oftare, borde i alla fall ha ringt för att höra hur de hade det. Men hon har haft så mycket att göra, så många deadlines. Artiklar att skriva, ett synopsis till boken som skulle färdigställas och så vill förlaget ha det nya korrekturet innan sommaren. Eller ville – innan allt stannade upp och hon fick mejlet där de meddelade att de inte visste hur det kommer att bli med utgivningen. Det var bara dagar innan alla föredrag, kurser och biblioteksbesök ställdes in och sedan resten av skrivuppdragen och föreläsningarna. Nu gapar mejlkorgen tom och kalendern är rensad.
Men brödernas leenden var som vårsol efter en lång vinter. Leenden från de enda hon träffat sedan hon satte sig själv i karantän för två veckor sedan, för att vara säker på att inte ta med sig viruset när hon skulle resa. Den senaste mänskliga interaktionen var ett ”hej” och en nick från kassörskan på Hemköp för tre veckor sedan, i slutet av april – bakom plexiglas för att inte riskera att sprida eventuell smitta.
Maja ryser och känner paniken komma krypande igen. Tänk om viruset hittar till gården och drabbar Hilding, Helge och Elof? Henne själv? Och även om det inte händer, hur ska hon kunna betala räkningarna när alla skrivuppdrag är frysta tills vidare? Varför har hon som mest tid att tänka just nu när hon som allra minst vill göra det? Kanske bör hon ta en extra dos C-vitamin under en period. Eller var det zink som var bra för immunförsvaret?
Hon hajar till av två knackningar på rutan.
”Ho, ho. Nu kommer jag med kaffe. Får jag komma in?”
”Nej morfar, ställ brickan utanför. Vi sätter oss på trappan istället. Varsin trapp.”
”Ja, just det, du är ju så räddhågsen”, säger han. ”Jag sätter mig på dass, ja.”
Elof slår sig ner på andra sidan vägen, på trappan till det som förut var det gamla utedasset men som nu omvandlats till vedbod. Han har redan börjat sörpla i sig sitt kaffe. Maja kliver ut och sätter sig på ett trappsteg till stugan och tar upp en smörkartong och en limpa som fortfarande ryker under kökshandduken. Hon bryter en bit bröd och synar den. Världen håller på att gå under, men Elof bakar? Hon förstår inte hur han klarar av det.
Fåglarna kvittrar högljutt. Tallarnas stammar färgas röda av kvällssolen.
”Nu har vi det väl rätt bra ändå?”, säger Elof och nickar som för sig själv.
Hon stirrar på honom. Är han galen? Kanske börjar han bli dement?
”Men är du inte orolig?”
”För vadå? Här är allt som vanligt.”
”Som vanligt? Hur kan du säga så?”
”Veden ska huggas och Rut ska matas. Och Hilding är fortfarande lika erbarmligt dålig på Plump.”
”Jo men … allt som händer?”
”Äsch. Vi har väl klarat av värre saker. Det faller inga bomber och granater och vi har torrt tak över huvudet. Så var det inte alltid när jag var barn.” Han ser ut över åkern framför dem.
”Men alla som dör!”, utbrister Maja. ”Tidningen hade tio sidor med dödsannonser igår. Tio! Det är så sorgligt.”
Blicken blir suddig när hon tar en klunk kaffe, smeker katten Rut som stryker sig mot hennes ben som om hon håller med.
”Visst är det. Men jag läser inte sånt där, det gör ingen nytta. Man får fortsätta leva sitt liv så gott man kan”, säger Elof och flyttar blicken bort mot ån.
Maja begrundar detta en stund. Brödet är saftigt och osten biter till mot gurkans friskhet. Hon tar en tugga till och sedan ännu en. Fåglarna kvittrar så högt att de överröstar Alfta-vägens trafik, den som annars alltid hörs tydligt när vinden är östlig.
”Du kan väl i alla fall lova att jag får handla åt dig?” säger Maja. ”Att du väntar med att åka till Närlivs ett tag? Hilding säger att du är där onödigt ofta.”
”Men jag behöver se maten för att veta vad jag behöver.”
”Vi kan göra en lista tillsammans. Kanske en potatisgratäng och biff till ikväll?”
”Nej du, potatis har vi i jordkällaren och älgfärs i frysen. Men jag vill ha korsordstidningen. Och så har jag lovat Sten att vi ska ses vid frysdisken och skvallra lite.”
Hon ställer ner tallriken.
”Morfar, jag vill inte att du åker till affären. Du bör inte träffa andra människor just nu, du som är i riskgruppen. Jag handlar istället.”
Han blänger och plutar med munnen, men hon fortsätter se honom i ögonen.
”Morfar?”
”Visst, vi säger väl så då. Men bara så länge du är här.”
Maja nickar. Vassen susar längs Voxnans spegelblanka vatten, trots att vinden står still. Kanske simmar en gädda där.
Natten har varit lång och orolig. Maja drömde om barnet som dog, det som de berättade om på radion. Kanske var det i COVID-19, de kan inte säga helt säkert. Tänk om det börjar dö barn nu också? Igår gick en känd programledare bort och han var inte ens gammal. Han var rolig och smart och hon brukade lyssna på honom om morgnarna, men nu finns han inte längre. Hon drar i täcket och ligger kvar. Hur ska hon få dagarna att gå när det inte längre står något i almanackan? Inget att se fram emot, inte ens imorgon, om en vecka, nästa månad? Hon blundar hårt som om det skulle hjälpa, men öppnar ögonen igen. Borde röra på sig, i alla fall ta en promenad. Borde borsta tänderna.
Majas tankar avbryts av ett hårt bankande. Hon rycker till när ett enögt ansikte dyker upp på andra sidan. En näsa trycks mot rutan.
”Maja?”
”Hilding?”
”Du måste hjälpa oss. Han har blivit galen!”
”Vadå? Vem?”
”Elof! Han har satt sig i bilen för att åka och hälsa på din syster och barnen. Jag bad honom stanna, men han vägrar lyssna. Helge har ställt sig i vägen.”
”Va? Ska han åka till Anna och Patrik? Är han galen? Vänta, jag kommer.”
Hon får tag i en morgonrock och rusar ut och upp för vägen och fram till den röda Volvon som har motorn igång och Elof inuti. Knackar på taket och backar sedan någon meter.
”Morfar, vad gör du?”
Han vevar ner rutan.
”Jag trodde att du sov. Jag ska bara åka och hälsa på Wilma och Siri en sväng”, säger han genom springan. ”Jag ska köpa lördagsgodis åt dem. Ska du med?”
”Men vi har ju pratat om det här. Du får inte åka till affären eller till Wilma, det vet du. Du kan bli sjuk.”
”Jag har inte varit förkyld sedan 1986, så det ska nog gå bra.” Han börjar veva upp rutan.
”Morfar”, säger Maja strängt. ”Det är för farligt för dig. Barnen går fortfarande på dagis och de har nyss haft hosta. Vi vet inte vad det är. Du kan bli smittad.”
Elof stampar i bilgolvet med foten. Slår näven i ratten.
”Det vägrar jag att acceptera!”
”Men snälla. Kliv ur bilen nu.”
Elof skakar på huvudet och lägger armarna i kors. Ser för några sekunder ut som om han är beredd att köra över stackars Helge som står framför bilen.
De mörka molnen speglar sig i vindruta och vattenpölar. Vinden tar i. Regnet börjar strila ner för Majas panna.
”Morfar, kom in istället.”
Ögonen som ser på henne genom rutan är fuktiga. ”Ska jag inte få hälsa på mina egna barnbarnsbarn, är så du menar? Vem har bestämt det?”
”Vi måste lyssna på de som kan det här.”
”Jag ger blanka katten i Tegnell, Giesecke, Frans och Wold och allt vad de heter!”
Så han läser tidningen i alla fall.
”Sluta nu Elof, flickungen blir ju blöt,”, säger Hilding. Men Elof sitter kvar. Allt blir stilla en stund.
Maja går fram och knackar på rutan igen.
”Morfar. Jag har en idé. Jag vet hur du kan få träffa Wilma utan att riskera din hälsa. Jag kan visa, om du kliver ur bilen.”
”Det tror jag inte.”
Regndropparna stänker över motorhuven och rasslar mot gruset på gårdsplanen.
”Morfar, snälla. För min skull.”
Det dröjer ytterligare några minuter innan Elof sticker ut huvudet igen.
”Hur då?”
”Jag ska berätta. Men först vill jag ha kaffe.”
Hilding lämnar dem genast och springer in för att hämta, men precis då trycker Elof på gaspedalen och far iväg längs vägen. Hjulen gnisslar när Volvon rundar brevlådorna och försvinner runt kröken.
”Morfar!”, ropar Maja.
”Elof!”, ropar Hilding och Helge i kör.
De blir stående och ser efter honom.
”Jahapp”, säger Hilding med käppen i handen.
”Det var det”, säger Helge och kliar sig i pannan.
”Jag går ner till mig”, säger Maja.
Bröderna nickar i kör.
Tjugo minuter senare vrålar en motor utanför och Maja tar sin jacka och springer upp för vägen ännu en gång. Volvon stannar mitt på planen, men morfar sitter kvar inuti. Tårarna rinner ner för kinderna och Maja inser att hon aldrig har sett honom gråta förut, inte ens när mamma dog. Inte när mormor gick bort heller, även om alla vet att hans hjärta gick i tusen bitar.
”Men morfar. Hur är det egentligen?”
Han vänder sig om och ser på henne. Öppnar bildörren på glänt.
”De … de flydde.”
”Va? Vem?”
”Anna och barnen.”
”Vad hände?”
”Wilma sprang emot mig med sina goa, knubbiga armar och log med hela ansiktet. Men …” Hans röst bryts. ”Anna skrek bara ”nej” och högg tag i henne och drog henne med sig in i huset. Låste dörren mitt framför näsan på mig!”
”Morfar, du måste väl förstå att det var av omtanke …”
”Nej!”, säger Elof. ”Jag förstår inte! Och det gjorde inte Wilma heller, det ska du veta! Du skulle sett flickebarnets ögon. Hon ville bara kramas! Trodde väl inte att jag ville eller att jag var arg på henne. Hon förstod inte alls vad hon gjort för fel!”
En tår trillar nerför hans kind och fastnar i skäggstubben. Han dunkar händerna i ratten.
”Jävla Corona!”
Maja nickar.
”Jag vet. Jävla, jävla Corona.” Hon backar några steg. ”Men morfar, kom ut nu så ska jag visa dig en sak som jag lovar kommer få dig att må bättre. Följ med mig.”
Han lämnar bilen där den står, går håglöst efter henne och sätter sig på dasstrappan igen. Maja sätter sig mitt emot och kryper in längst mot väggen, dit regnet inte når. Hon tar upp mobilen och pekar åt Elof att göra samma sak.
”Jag vet väl för sjutton hur en telefon fungerar”, muttrar han.
”Ja, det förstår jag. Men ring till Anna nu.”
Morfar slår numret.
”Ja hej det är Elof Svensson.”
Hon ler. ”Morfar”, säger Maja. ”Tryck på knappen. Där nere där det står Facetime.”
”Här?”
”Ja.”
Han håller telefonen invid örat.
”Det fungerar inte.”
”Du måste hålla telefonen framför ansiktet.”
Han sänker den och skiner sedan upp. Vänder den mot henne.
”Titta, Anna är i luren! Och Wilma!”
”Ja, det är de. Hej Wilma! Ser du Elof?”
”Jaa”, nickar Wilma.
”Hej min lilla sockertopp”, säger Elof. ”Vad tokigt det blev förut. Jag längtar efter dig. Mår du bra?”
Wilma nickar. Pladdrar på om hur många köttbullar hon ska äta och att hon har fått nya tofsar. Lillasyster Siri dyker också upp i bild, även hon skrattandes i lycka över att få se sin gammelmorfar.
När Elof lägger undan mobilen tio minuter senare har han kvar leendet på läpparna. Sitter tyst och dricker upp sitt kaffe.
”Men jag lovade Wilma att komma med lördagsgodis”, säger han efter en stund.
”Jag gör det i eftermiddag”, säger Maja. ”Och imorgon ska jag visa dig Facebook.”
”Facebook? Ha! Vad är det för tjafs?”
”Du kommer att älska det.”
Han gäspar.
”Är du trött, morfar?”
”Nej då. Men jag ska nog gå hem och lägga mig på sofflocket en stund.”
Majas blick följer hans krökta rygg när han går uppför backen.
Nästa eftermiddag bläddrar Maja bland inläggen på Instagram. Clara från förlaget har blivit sjuk, troligen smittad på en middag som hon gått på. Hon har inte testat sig, men har aldrig varit så dålig i hela sitt liv, skriver hon. Hon har haft hög feber i två veckor och gått ner hela nio kilo. Kan inte äta och inte känna smak och doft. Maja hostar till och sätter genast handen för munnen, men lugnar sig när hon känner en stark lukt av sur brasved. Hon bläddrar vidare till en artikel om ett utbrott av COVID-19 på ett ålderdomshem i närheten och kan nästan känna hur viruset kryper närmare. Hon vill slänga iväg mobilen, orkar inte med fler dåliga nyheter, ändå fortsätter hon att skrolla och skrolla. Hon borde skriva en artikel att sälja in, borde åtminstone klä på sig något annat än pyjamas, men det går inte med oron som river och sliter. Hon skrollar vidare och måste blinka hårt för att få tårarna att sluta rinna.
”Maja?”
Det knackar på rutan.
”Ja, morfar?”
”Vill du ha en kanelbulle? Helge har bakat.”
Hon reser sig och drar på sig ett par stövlar. Går ut och bländas av det starka solljuset. Sätter sig och drar gummisnodden av bullpåsen. Är på väg att slänga den i skräpkassen Elof tagit med, men han hejdar henne.
”Den där sparar vi. Kan vara bra att ha.”
”Va? Varför då?”
”Man vet aldrig när en gummisnodd kan komma till användning.”
Hon nickar och tar en tugga av den saftiga bullen. Känner tårarna bränna i ögonen igen, men den här gången av lättnad. Elof har alltid haft en nästan kuslig förmåga att veta vad hon behöver höra precis vid rätt tillfälle. Förklara saker utan att säga dem. Och hon förstår, förstår så väl vad det är han egentligen försöker förmedla: Om han kan lägga möda på att vika ihop och spara små gummisnoddar till ett senare tillfälle, om han ser en morgondag, en framtid – varför skulle inte hon kunna göra det? Det är som om den där gummisnodden lovar att oavsett hur världen ser ut imorgon kommer det att komma fler njutningsbara stunder som den här.
Hon suckar djupt och studerar Elofs kinder som är fulla av fåror. De ritar kartor till alla hans åldrar. Där skymtar den unga spolingen – med humorn och värmen som han tillämpade då och fortfarande bemästrar. Där anas pojken som lärde sig att arbeta hårt och vara tacksam för det som fanns, när han var ung och förvärvade envisheten. I fårorna kan hon följa vägen mot den han är nu; den åldrande, älskade mannen som skapat sin egen värld här på gården. Som vägrar att låta sig nedslås. Om hon följer en rynka mot kråkfoten invid ögat kan hon se sin mammas kärleksfulla blick djupt där i hans ögon. Se hur han drar handen genom håret på precis samma sätt som hon brukade, med den gest som Maja också ärvt. En gest som visar att hon är en del av Elofs historia och han en del av hennes framtid. Hon en del av hans.
Hon tar en djup klunk av rabarbersaften.
”Gott.”
”Helge har gjort den. Visste du att de tar trettioåtta kronor för en flaska saft på Närlivs? Trettioåtta!”
”Galet.”
Rut kommer fram och drar en lov kring Majas ben, men hejdar sig när hon får syn på en fjäril i buskarna. Fiskmåsen skrattar på bryggan. En traktor mullrar långt borta och en svag melodi från ett munspel hörs uppe från gården.
Maja tar ännu en bulle, den sista, och låter smaken av kanel och kardemumma långsamt smälta på tungan. Hon lyfter blicken. Rastlösheten vilar i Elofs omsorgsfulla rörelser när han viker ihop den tomma påsen och stoppar den i korgen. Ser på henne.
”Nu har vi det väl rätt bra ändå, Maja?”
”Det har vi”, nickar hon och menar det.
***